alvaoberghe

Nu tänker jag leva ett riktigt liv. Aldrig mer hamna i det helvetet jag en gång omedvetet gick in i. Ingen människa är värd att hamna i något liknande, inte ens jag själv har jag insett genom åren.

Med dessa rader lämnar jag den svarta dagboken bakom mig, och går med stolthet in på den nya. Jag kommer aldrig ens fundera på att slänga den. Att ha kvar den känns bättre. Det får mig att komma ihåg vad jag gått igenom. Vad som var en stor del i mitt liv som gjort mig till en starkare person än någonsin.  Jag vill inte släppa taget helt, vill ha kvar en av mina största erfarenheter genom livet och ta fram den då jag känner mig liten och allt ser ut att vara hopplöst. Att man kan vinna över något som är tusen gånger starkare än en själv, att komma ur något som helt och hållet dominerar över en. Har man en gång klarat det, klarar man vad som helst.

”Kom igen Alva, du klarar det. Bara fyra var v kvar. Du kan inte ge upp nu. Tänk på hur mycket du åt till lunch idag. Det måste bort bort bort”..

Min kropp bara skriker efter att få stanna och pusta ut. Det känns som att någon knutit fast två stora säckar på vardera ben med hundra kilo bly i varje. Jag kan inte förstå. Varför orkar jag inte? Det här ska jag klara av lätt. En mil är väl ingenting för mig, varför går det inte lika lätt idag som första gången jag gav mig ut på milrundan? Jag minns den gången så väl då jag kom in genom dörren med ett stort leende på läpparna och var nöjd över min prestation. Ja jag kände mig faktiskt riktigt nöjd. Känslan jag fick då, att ”jag kan klara vad som helst”. Men vilket i själva verket var början på mitt helvete.

Jag står framför spegeln. Vet att jag måste fara iväg nu. Skolan började för tio minuter sen. Men förskräckelsen av att jag ser en stor tjock Alva där framför mig, med valkar ner till golvet, får mig att fastna. Kan inte ta mig härifrån. Varför ser jag ut så här?. Varför är jag inte smal som alla andra? Jag funderar på vad jag gjort den senaste tiden för att få fram varför jag har blivit såhär tjock. Löprundorna har ändå gått hyfsat bra. Frukosten har jag ju skippat, bara sallad och en halv macka till lunch, och ingen middag de dagarna mamma och pappa jobbar sent.  Det slog mig att, ”jag måste verkligen börja med längre löprundor. Kanske ska lägga av med lunchen också” tänker jag. Men jag börjar hursomhelst med längre löprundor från och med nu. Nöjd över mitt beslut cyklade jag i snabb fart mot skolan, eller jag tog som vanligt en extra runda innan.

Tre månader senare var det var dags för den årliga trippen till Piteå Havsbad med skolans alla sjätteklassare. Jag hade inte ätit på hela dagen och efter att jag ökat upp längden på mina löprundor och lyckats gå ner många kilon, kände jag mig glad inombords. Att inte behöva känna mig så tjock när alla ska se mig i bikini, tänkte jag. Inte lika tjock som jag var förut i alla fall. Tjejernas blickar i omklädningsrummet sved ändå. Jag började tänka att jag hade ett hål i min bikini eller något. Var jag verkligen så tjock att de inte kunde slita blickarna ifrån mig? Jag drog handduken runt mig och skyndade mig ut i duschrummet och vred på duschen så kallt att det gjorde ont i hela mig eftersom jag inbillade mig att jag blev tjock om jag duschade i varmvatten. Även fast kroppen bara ville gå ut ur duschen och sätta sig i en varm bubbelpool tvingade jag mig själv att stå kvar i kallvattnet i tio minuter innan jag till sist vågade mig ut bland alla människor. Alla smala, snygga.

Då fick jag en idé. Det finns ju massa trappor som jag kan springa i. Då passar jag på att förbränna lite extra.  Så gick tankarna jämt, att förbränna så mycket som möjligt så ofta som bara gick.

Tio varv till Alva. Du behöver det. Kanske lite fett försvinner då. Kom igen. Bry dig inte om att de stirrar när du springer upp och ner för trapporna. Tänk, du kommer bli så mycket smalare och snyggare än alla de andra om du fortsätter.

Det gick inte en sekund utan att den där gubben satt på axeln och sa till mig vad jag skulle göra. Vad jag än gjorde fanns han där. Men på något sätt trivdes jag med att ha honom där. Det var han som fick mig att klara av de där extra kilometrarna på mina löprundor,det var han som hjälpte mig att gå ner i vikt, det var han som fick mig att låsa in mig på toaletten på kvällarna varje timme och göra oändligt med armhävningar, oändligt med situps, det var han som fick mig att stå och skölja ansiktet i iskallt vatten i evigheter. Jag fick för mig att jag genom det kunde skölja bort mitt gamla utseende och bli vacker. Jag fick heller inte använda hudkräm längre, det är ju en massa fett i hudkräm som lätt sätter sig fast på kroppen tänkte jag. Slutade även tugga tuggummi, eftersom jag fick för mig att det var kalorier i dom fastän det stod på paketet att dom var sockerfria. Jag drog ner på allt. Slutade äta allt jag tyckt varit gott förut. Skulle aldrig någonsin få för mig att äta en hamburgare eller ens en fiskpinne eftersom jag läst på baksidan av paketet att det var en massa fett.  Jag var livrädd för allt som kunde innehålla fett. Det enda som inte var alltför ångestladdat att äta var sallad. Jag kände mig fortfarande tjock, men mamma och pappa blev så oroliga om jag sa att jag inte var hungrig två middagar i rad. Så för deras skull, åt jag oftast en halv portion ändå. Men direkt efter gick jag och kräktes upp allt på toan. Jag gillade känslan av att vara helt tom i magen. Så att kräkas var ett bra alternativ tyckte både jag själv och gubben på axeln. Han gav mig beröm varje gång jag åt mindre, kräktes, klarade av dom där extra kilometrarna och alla andra sjuka ideér som kom upp i mitt huvud. Eftersom mamma och pappa då inte behövde oroa sig för att jag inte åt.

Helt plötsligt en dag sa mamma att jag skulle iväg på barnmottagningen för ett läkarbesök. Jag blev förbannad och väldigt rädd och förvånad på samma gång. Varför ska jag på ett läkarbesök?  Sådana är väl bara till för de som är sjuka? Jag är ju fullt frisk. Jag mår bättre än någonsin, tänkte jag. Det blev i alla fall så att hon fick med mig på det där läkarbesöket trots att det i mina ögon var fullständigt onödigt. Vi träffade en doktor som skulle ta en massa prover på mig, vägde mig, mätte mig, tog blodprov och ett EKG test. Både mamma och doktorn var helt förskräckta över värdena som visade sig vara riktigt dåliga. Mitt hjärta slog så svagt och jag var helt utmärglad. Vågen visade kilon långt under min viktkurva enligt doktorn. Vadå viktkurva? Tänkte jag. Jag mår bra och väger tillräckligt. Jag förstod inte vad de menade.

Det blev december och julen närmade sig. Det som i vanliga fall brukar vara den mest fridfulla och mysigaste månaden på året blev den värsta i mitt liv. Löprundorna blev bara längre och längre. Mitt matintag blev ännu mindre. Nästan obefintligt liksom min kropp. Jag såg inte att jag var som ett gående skelett. Jag såg en tjock Alva i spegeln. Ångesten blev bara intensivare och fanns där i stort sett hela tiden. Det var längesen jag känt mig nöjd efter något av mina träningspass eller över huvudtaget något jag gjorde. Fick bara små kickar av alla mina sjuka idéer som inte varade längre än några minuter efter utförandet. Man kan likna det vid att ta droger. Jag behövde bara mer och mer av mina löprundor, mina armhävningar, mina situps, plågandet under iskallt vatten och allt annat i hopp om att uppnå den där känslan av att vara nöjd över mig själv.  Jag inåg inte hur jag plågade mig själv ut till det yttersta. Jag befann mig ständigt i en bubbla med min gubbe på axeln. Det var han och jag. Alla nära och kära stängde jag ute.

De förstörde bara för mig. Sa åt mig att jag skulle äta fast jag själv visste att jag inte behövde äta. Jag ville inte vara tjock.  Det blev jag när jag åt. Det var bara det som fanns i mitt huvud. Jag rasade ännu mer i vikt. Blev allt blekare, olyckligare och ångesten växte. Kunde inte förstå varför jag inte mådde bättre trots att jag nådde mina mål med att gå ner kilo efter kilo.

Jag, mamma och pappa for iväg till sjukhuset ytterligare en gång för att prata med doktorn och väga mig igen. Jag kunde inte förstå varför de inte bara lämnade mig ifred. Varför de inte kunde låta mig göra som jag ville?. Jag är inte sjuk, jag är inte sjuk, jag är inte sjuk, intalade jag mig själv varje dag. Det är bara dom som är sjuka som måste vara på sjukhuset.  Vi satt där i vad som kändes som evigheter för mig. Allt var som en dimma. Jag såg bara att den där doktorn med skrämmande ögon tittade på mig hela tiden. Kunde inte riktigt uppfatta vad hon sa. Men så kom beskedet. Jag fick diagnosen Anorexia Nervosa. Doktorn sa till mamma och pappa att jag absolut inte fick utföra någon form av träning längre och att jag från och med nu skulle äta sex måltider per dag och att jag aldrig fick äta själv. Allt rasade för mig. Det blev helt svart. Jag var helt förtvivlad, visste inte vad jag skulle ta mig till. SEX MÅLTIDER per dag. Jag skulle ju bli som en rullande gris. Det enda som fanns i mitt huvud var hur jag nu skulle göra för att dölja att jag inte åt, och hur jag skulle kunna fara ut på mina evighetslånga löprundor ändå. Men mamma och pappa blev stenhårda efter det där. Jag fick inte vara själv en endaste sekund. Fick inte ens vara på toa själv eller sova själv. Jag vägrade äta helt och hållet. Det gick bara utför.

14 december blev jag inskriven på avdelning 45 för psykiskt sjuka, på Sunderbyns sjukhus. Mamma och pappa orkade inte längre. Kraften som drev mig var starkare än någonsin. Jag och gubben på axeln hittade bara på nya möjligheter att utföra fysiskt arbete som bara gjorde mig mer och mer illa. Det var tur att jag blev inlagd. Min kropp hade nog inte orkat mycket länge till utan vård.

Alla tankar snurrade runt i skallen på mig. Jag var inlåst på en avdelning med en massa psykiskt sjuka människor i min ålder. Jag skulle inte vara här, jag är ju frisk. Doktorn kan inte vara helt frisk själv som gav mig diagnosen anorexia tänkte jag. De som har det är ju riktigt smala och jag var ju snarare en flodhäst nu när jag inte fick utföra någon form av fysisk aktivitet. Det fanns ingenting som var värt något för mig längre. Jag hade inte känt glädje på evigheter kändes det som. Hade tappat bort livsglädjen för länge sen. Jag kunde inte längre förstå vad det ens fanns för mening med att vara kvar på denna jord. Att inte få göra det som varit det största i mitt liv under en lång tid. Nu tvingades jag äta massor, även lägga mig och vila efter maten. Ångesten växte och blev till ett stort monster inom mig. Jag vägrade fortfarande äta. Det var den enda utvägen för mig att överleva tänkte jag. Jag står inte ut med att känna mig tjock. Men då fick jag en sondslang ner i magen vilket ansågs som den enda utvägen att få i mig näring. Det är en slang som går genom näsan ner i magen. Jag fick flytande näring ner genom den eftersom jag vägrade att äta något. Det var min räddning. Jag var 152 centimeter lång och vägde 28 kilo. Jag minns hur hemskt det var att känna att jag blev mätt trots att jag inte åt något. Jag som inte var van att äta fullstora portiner fick nu en normalstor portion i flytande form ner direkt i magen. Kändes som att min mage skulle sprängas varenda gång. Tårarna bara sprutade, jag ville bara bort bort bort. Ville bort från den hemska verkligheten. Jag ville inte leva i det där helvetet.

Jag fick permission på julafton så jag och pappa åkte hem i några timmar. Träffade min syster, brorsan, mamma och släkten. Men jag satte inget värde alls på det. Kunde inte koncentrera mig på något annat än att jag bara ville bort. Bara av att se och känna lukten av all julmat fick mig att få enorm ångest och illamåendet tog över helt. Kändes som att det satte sig fast på mig även fast jag inte åt något alls. Det var den värsta julaftonen i mitt liv.

Dagarna blev till veckor som blev till evighetslånga månader. Jag började prata med psykologer som försökte hjälpa mig. Men jag blev bara arg av samtalen. Men på något sätt tog jag ändå åt mig av det dom sa. Jag minns speciellt ett samtal med en psykolog som jag hatade. Trots det var det hans citat jag tog åt mig mest och som på något sätt fastnade i mitt huvud och fick mig att vakna upp ur bubblan jag befunnit mig i under så lång tid. ”Tänker du verkligen låta den här sjukdomen vinna  över dig Alva?. Tänker du gå miste om ditt liv utan att ens ha försökt vinna över kraften som driver dig?”. Jag som alltid varit och fortfarande är världens tävlingsmänniska blev förbannad och samtidigt träffad av det han sa. Det slog mig att det fanns så mycket i det. Vad hade jag för liv nu? Frågade jag mig själv. Jag kunde inte riktigt få fram något vettigt svar på det. För i själva verket hade jag inget man kunde kalla liv just då. Den dagen, efter samtalet, bestämde jag mig. Jag ville ha ett liv igen. Jag ville inte längre leva i fängelset med alla tvångstankar och sjuka beteenden. Jag ville inte längre se ut som ett gående skelett. Jag ville klara mig själv nu, utan den där gubben på axeln till hjälp.

Jag fick vara stark i många lägen. Det gick upp och ner hela tiden. Ena delen av mig vågade inte släppa sjukdomen, medans andra delen tänkte vinna över den. Ångesten när jag sakta fick tillbaka näring i min kropp var svår att tackla. Det var med både gläjde och sorg jag smått började lämna min gubbe på axeln. Vi som kommit varandra så nära, han som varit mitt allt, han som hade drivit mig. Men jag visste nånstans inom mig att han samtidigt hade gjort mig så illa. Nu kunde jag förstå vilka sjuka grejjer jag faktiskt hade hållt på med. Nu såg jag den riktiga Alva i spegeln. En smal och alldeles förstörd tjej som förtjänar bättre. Jag blev så ledsen när jag såg mig själv så, att min kropp hade farit så illa. Jag ville vara normal som dom andra. Jag visste att jag kunde klara det. Jag är inte den som ger upp i första taget. Jag såg det som en match. Aldrig att jag tänkte låta anorexian vinna över mig. Stod inte ut med tanken att se mig själv som förlorare. Den tanken fick mig att kämpa varenda dag, varenda sekund. Ångesten tog över i många lägen och jag ville bara lägga mig ner och aldrig komma tillbaka. Men tack vare alla mina nära och kära som hjälpte mig att se ljuset, kunde jag stå ut med alla ångestladdade stunder.

Jag lyckades komma upp många kilon, och mina kläder var inte riktigt tio storlekar för stora längre. Jag gick fortfarande och pratade med psykologer. Började smått acceptera situationen att jag inte var pinnsmal längre. Vissa stunder kunde jag känna mig riktigt glad, medans nästa stund var ett helvete med ångesten som tog över. Men jag levde på dom där bra stunderna. Det var dom som fick mig att stå ut. Jag blev utskriven från sjukhuset i april 2008. Jag ansågs vara såpass frisk att jag jag kunde fortsätta min kamp hemma vilket inte var det lättaste när jag hade blivit trygg där på avelning 45. Men jag visste att jag skulle klara det. Jag mådde bättre och bättre ju mer näring jag fick i mig. Glädjestunderna tog ofta över. Jag hittade tillbaka. Jag kunde se ljuset igen efter några år.

Anorexia är inte något man kan bli frisk från ena dan till den andra. Det kan ta flera år, eller ett helt liv. Endel kommer aldrig tillbaka. Jag själv var nära att lämna jordelivet flera gånger när allt kändes som värst.  Men jag var starkare än någonsin och klarade den värsta kampen i mitt liv. Jag är så stolt att lilla jag, Alva, vann matchen mot anorexian. Jag kommer alltid se mig själv som en vinnare efter min sjukdom. Jag mår bättre än någonsin nu, och tackar än idag alla mina vänner och min familj som stöttade mig. Men jag tackar mig själv mest att jag klarade av att vara så stark som jag var. Det hade aldrig gått om inte jag själv bestämde mig och var beredd att kämpa.

Tänk vad mycket jag hade gått miste om ifall anorexian och ångesten vann över mig. Idag har jag fortfarande kontroll över maten och strävar mot att vara hälsosam. Tränar många gånger i veckan, men skillnaden nu är att jag mår bra av det och väger normalt. Jag känner glädje och får energi av varenda träningspass nu och äter normalt. Längtar alltid till träningen i olika former. Jag är lyckligare än någonsin och lever mitt liv ut till det yttersta nu. Njuter av att jag hittade tillbaka till livet, av att jag hittade vägen ut ur helvetet trots att jag många gånger höll på att gå vilse. Men med hjälp och vägledning av sjukvård, nära och kära och en enorm envishet inom en kan även den som befinner sig i den djupaste svackan ta sig tillbaka. Även om det går allt annat än på räls får man inte ge upp. Men så är ju livet. Med och motgångar hör liksom till. Det går inte att komma ifrån. Vi kan inte göra annat än att vara oss själva och prioritera det som gör oss lyckliga. Träning gör mig lycklig, liksom när jag får lämna matbordet och känna mig mätt. Nu lever jag ett riktigt liv.