Snoozade tio gånger innan jag tog mig upp ur sängen imorse. Gjorde mig en god grötfrukost och rullade iväg mot sensia. Krigade mig igenom dom där jäkla intervallerna som är så jobbiga att man bara vill lägga sig ner och dö. Men den obeskrivliga känslan efteråt gör att man ändå ger sig på dom gång på gång. Lite hatkärlek kan man säga. Och man blir ju inte annat än stoltast i staden när man klarat av att lägga på den där lilla extra växeln man inte tror finns.
