alvaoberghe

1. Hur länge tog det innan du fick börja träna igen när du fick diagnosen Anorexia?

2. Hur klarade du dig igenom den perioden då du började äta oftare och mer och Fick träningsförbud. Var det jobbigt att se sig själv bli "större”?

Jag fick träningsförbud väldigt sent in i ”processen” och hade hunnit rasa rejält i vikt innan det blev totalstopp. Även om det känns superjobbigt så är det tur ni tog tag i det i tid som du säger även fast du säkert hunnit tappa en hel del trots det. Jag vet inte exakt hur länge jag hade totalt träningsförbud men jag fick en vikt jag skulle klara av att gå upp till innan jag fick börja vara med på idrotten igen. Jag fick gå korta små promenader med sällskap av mina föräldrar eller en skötare på avdelningen. Jag vet att det tog rätt länge innan jag var tillbaka och fick köra fullt ut med träningen igen. Det gäller att liksom ”trappa in” träningen igen så att man inte rasar i vikt direkt och hamnar i samma tänk och träningshets igen om man kör på från ingenting till samma träning som förut. Den träning som förmodligen var ohälsosam dessutom. Men du verkar inte vara riktig på noll eftersom ni tagit tag i det i tidigt skede så träningen behöver inte vara långt borta bara du får tillbaka en hyfsad vikt och ändrar den osunda inställningen till mat och träning.

Det var den jobbigaste tiden i mitt liv när jag var tvungen att gå upp i vikt igen när jag redan kände mig som en flodhäst typ. Speciellt när jag inte fick röra på mig mer än att gå några ynka promenader. Att se och känna att man la på sig mer vikt var skitjobbigt, när man redan hade en så felaktig bild av sig själv i spegeln. Ångesten var vissa gånger helt outhärdlig då jag bara ville skrika rakt ut och försvinna ur min kropp. Men i takt med att jag lyckades gå upp några kilon och få i mig näring i kroppen kunde jag lära mig att hantera ångestattackerna som blev kortare och vissa gånger gick över bara på några minuter. Jag försökte ofta göra något direkt jag ätit som fick mig att tänka på annat än alla kalorier som låg där i magen kändes som giftiga ormar som slingrade sig kring mig. Jag kunde sätta mig och spela tevespel där på avdelningen, spela spel, gå ner i pysselrummet eller sitta och prata med någon om vad som helst. Det värsta är att gå ensam när ångesten dyker upp. Även om det är en själv som måste hantera den på ett eller annat sätt är det så mycket lättare att göra det med hjälp av någon eller något. Det är ingen enkel väg du har framför dig, men med envishet och vilja kommer du fixa det. Viljan är det viktigaste. Det spelar ingen roll hur mycket hjälp du än får om inte är viljan att bli frisk finns.

Håller tummarna för dig. Kriga på!

Fråga gärna om du/ni undrar något mer.